Razal Brooks - Vägen till Einstein

Del 1

2849
De dova ljuden ifrån Mackenzies slägga ryckte Razal ur sin sömn och gjorde föga för han redan usla humör. Einsteins nedfällda landningsbrygga släppte in varje ekande ljud i garaget och gjorde det svårt för en stackars krympling att ta sig en tupplur. Surmulet började Razal undersöka vapnet som låg över hans knän, trots att han flera gånger tidigare gjort samma sak och var gång kunnat konstatera att det var felfritt och redo att användas. Han var dödligt uttråkad.
”Dämpa dig en smula!”
Hans rop verkade inte nå ut, då slagen om något blev ännu högre. Razal svor för sig själv.
”Jag begriper inte varför du är så vresig” sade en dov röst någonstans inifrån skeppet. ”Det kunde slutat så mycket värre. Vi vann ju, liksom.”
Om det fanns något som inte botade ens sura humör så var det att någon klagade på ens sura humör. Razal stirrade på sin förbundna benstump.
”Gissa varför, Tyrone” sade han torrt.  Någonstans bakom hans stol klampade tunga fötter i hans riktning.
”Nämen det där löser vi ju förr eller senare, det är inget att sura över” sade den provocerande bekymmerslösa mannen och nickade mot benstumpen. ”Vi har ju pengar så att det räcker och blir över.”
Razal kvävde en impuls att ryta att han inte alls var sur, men han insåg att det knappast skulle övertyga någon. Han försökte lugna sig och rikta tankarna någon annanstans.
”Jag är trött” sade han, helt sanningsenligt. ”Skulle du kunna ta vakten?”
Tyrone suckade. ”Jag tror inte att vi behöver sitta och sikta mot garageporten varje minut, det är knappast nödvändigt. ”
”Det är det visst” sade Razal kort. ”Vänd aldrig Blå Stjärnan ryggen, aldrig. Jag vet att du ogillar arbete, men jag behöver bara en halvtimmes tupplur.”
Tyrone gick fram till Razals stol. Razal fäste sina reptilögon på den korpulente, mörka mannen som med ett brett flin böjde sig ner mot honom i en nedlåtande gest.
”Vad säger man…?”
Razal suckade. ”Snälla?”
”Så skall det låta” sade Tyrone och plockade kulsprutepistolen ur Razals klor. ”I säng med dig, stora stygga fågeln. Så så, schas! Jag kan vakta om det får dig att känna dig bättre.” Buttert mumlande linkade Razal iväg till sin hytt.
”Vackra drömmar” ropade Tyrone efter honom på väg ut.



2827 - Eastwood
”Raz! Raz!”
Razal ryckte till och vaknade ur sin sömn. ”Raz, upp med dig! Vagnen åka snart utan dig!” Razal tvingade sig upp ur sängen. Han hade legat vaken länge natten innan, och han kände nu konsekvenserna.
”På väg” ropade han till sin far på andra sidan dörren. Razal kastade sig ur sängen och började tampas med kläderna han lagt ut på bordet dagen innan. De var strukna och prydliga, men Razal hade ännu inte vant sig vid att ha kläder på sig. Det var samma sak med det mänskliga språket, men det var, precis som kläderna, något som numer var ett måste i hans hem. Han gjorde sitt bästa med kläderna, och efter ett par minuter var han ute genom dörren med sin väska i högsta hugg. Han möttes av ett uppfostrande nafs mot halsen som fick honom rygga tillbaka i förvåning och smärta.
”Att du skall sova så länge när du vet att vi idag åka!” Razals far hade inte heller vant sig vid språket. Det gav upphov till många klumpiga konversationer, trots att Razal verkade ha lättare att lära än sin far.
”Ingen frukost” fortsatte fadern myndligt. Razal stönade och tittade längtansfullt mot skafferiet. Han skulle kunna äta en häst.
Det fanns lite tid för att dröja, hans far hjälpte honom med ytterkläderna och skorna så gott han kunde, samtidigt som han strängt påminde honom om hur en ung lärling borde klä sig och föra sig, påminde honom om hur han skulle titulera olika personer ordentligt, och att han åtminstone kunde försöka att inte vara oartig. Allt gick mycket snabbt, och snart var Razal ute genom dörren och när han hastigt hoppat på den väntande droskan som gick mot Riveton så slogs han plötsligt av att hans far som tittade efter honom i dörrkarmen var det sista han skulle se av mannen på mycket länge. Han skulle lämna den lilla gruvstaden, sitt hem och sin familj under den en överselig framtid. Innan han hunnit ropa farväl till sin far så ryckte det till i vagnen när den försenade kusken manade på sina hästar.
I ett plötsligt infall ropade Razal efter sin far genom fönstret på deras folks språk. Han tog farväl av den resliga figuren i dörröppningen som plötsligt, som om hans tidigare hårdhet bara varit ett skådespel, tog ett par tveksamma steg efter droskan och med en underlig darr på rösten ropade tillbaka på samma språk, det språk som han kämpade så hårt för att överge. Farväl, min son, sade han. Farväl, och god jakt.

2849
”Kom ut lite vettja! Det är käk nu!” Razal vaknade igen, med ett trött stön. Fantomsmärtorna försvårade sömnen en aning, och det hade tagit ett tag innan han fått en blund. Han satte sig på sängkanten och gäspade stort innan han ställde sig upp och med hjälp av sin lånade krycka gick ut ur hytten. Tyrone och Mackenzie satt redan och mumsade i sig av de vita bönorna som hastigt värmts i sina burkar.
”Hur, är det, krymplingen?” frågade Mackinzie glatt.
”Fruktansvärt” svarade Razal och hankade sig fram till skafferiet. I sin jakt på det torkade köttet som fanns kvar råkade han skrapa luckorna med sina klor och lämnade lång vita märken efter sig. Han svor högt, fumlade med kryckan och föll ner på golvet. Tyrone brast ut i ett ljudligt, kluckande skratt, och ådrog sig en bitter blick av Mackinzie. Hon ställde sig upp och erbjöd Razal hjälp att ställa sig upp. Razal stirrade på hennes hand ett tag innan han fattade den och drog sig på fötter.
”Var det en till hjärtinfarkt heller?” skrockade Tyrone, och Mackinzie fick hålla tillbaka ett fniss medan hon räckte Razal kryckan. Razal gav Tyrone en kall blick.
”Jag har börjat skissa lite på prototyper till en protes, för resten” sade hon för att få sin vän på bättre humör. ”Det skulle göra det lättare för dig tills vi kan köpa ett riktigt ben.”
Razal suckade. ”Du behöver inte stressa med det.  Jag klarar mig fint.”
”Märker det” sade hon och drog på munnen. ”Ta och ät lite nu, du behöver det.”
”Vi behöver nya skåpluckor också” sade Razal surmulet. ”Men det har vi väl råd med antar jag.”
”Äh, skit i dom” fällde Tyrone in.”Blir väl bara mysigt om det ser lite bebott ut.”
”Det behöver ju se ut som en knarkarkvart för det” mumlade Razal.
”Fäll in de små klorna då, kissen” sade Mackinzie skojfriskt och markerade sina ord med en hård klapp på Razals axel. Razal såg förvirrad ut.
”Jag är inte det minsta lik en katt. Jag har ju inte ens päls. Underlig liknelse att göra. Och du vet att jag inte kan fälla in klorna, det är fysiskt omöjligt.”
”Äh, glöm det” sade Mackinzie med en suck.

2832
”Vad stor du blivit, Razal!” Den gamla mannen log brett. Människan var i full färd att få sitt knä undersökt av doktor Camhill. Den gamle hade som så många andra i staden slitit ut sig på de få fabriker som tillverkade Eastwoods konsumentvaror. Rakbladsfabriken i synnerhet genererade många patienter som hamnar under Camhills vård. Razal tyckte om den gamla mannen in stolen. Inte bara för att han var en av Razals egna folk och vänligare mot honom än de flesta mänskliga patienter, utan för att han påminde om Razals gamla hem och den lilla byn han var uppvuxen. Det kändes alltid lite hemtrevligare när mannen var på besök.
”Bara ett par år tills du är helt fullvuxen. Det går fort! När är ditt lärlingaskap över?”
”Om två år” sade Razal i den artigaste tonen han kunde uppbringa. Doktor Camhill log lite sorgset under deras kallprat, men sade ingenting innan han var klar.
”Jag skulle ordinera vila, men jag vet att det inte går för sig” sade han tillslut. ”Ni får helt enkelt ta smärtstillande. Det finns inget jag kan göra annars, inte mot sådana förslitningsskador. Det finns ingen av den utrustningen som krävs på Eastwood, jag är ledsen.” den gamle verkade dock ta det med ro.
”Ingen fara doktorn. Hur mycket för tabletterna? De gjorde gott mot benbrottet, dem.”
”De har gått upp i pris till trettio dollar burken. Bara ert folk kan ta dem utan leverskador, de är ganska sällsynta… Ni skulle kunna få dem på avbetalning?”
”Gärna, kära doktorn” sade den gamle gladlynt, plockade upp sin käpp, ställde sig upp och skakade hand med Camhill.
”Hjälp herren, Razal. Du vet vart medicinen finns.”
Efter att mannen hämtat medicinen och begett sig kallade Camhill till sig sin lärling till biblioteket,  ett rum som Razal trodde kunde innehålla den största privata boksamlingen på Eastwood som inte tillhörde en förmögen ranchägare eller fabrikör. Doktorn brukade undervisa Razal i medicin mellan mottagningarna. Den piprökande doktorn tittade forskande på sin unga lärling när han en aning tveksamt kom in i rummet. Det var något med doktorns sätt som fick honom att förstå att det inte gällde en vanlig lässession.
”Sätt dig, Raz” sade Doktorn och tände sin pipa efter ett par försök med tändstickorna. Razal lydde och sjönk ned på fåtöljen mitt emot. Det var tyst ett tag medan doktorn tankfullt tittade på Razal, som osäkert undvek sin mästares blick. Det var nästan som att Camhill ville bygga en dramatisk stämning i rummet. Razal visste bättre än att avbryta doktorns funderingar och fråga vad saken gällde, och han började oroa sig smått över om han gjort något dumt.
”Två år kvar” sade doktorn sakta, utan att släppa Razal med blicken. ”Sedan är din utbildning hos mig färdig. Två år kan gå ganska snabbt…” han tystnade och funderade ett tag till. ”Hade du planerat att öppna en egen klinik då? Då är du ju myndig och allt..”
Razal tänkte efter noga innan han började tala. ”Jag tror det, Doktorn. Om jag beviljas lån av banken. Jag har inte tänkt efter så noga, skall erkännas.” Doktorn ryckte förstrött på axlarna.
”En doktor kommer alltid kunna skaffa jobb. Du har tur att din far känner mig.”
”Jag är mycket tacksam, Doktorn.”
”Jag vet, Raz. Det finns ett litet problem bara. Här på Eastwood finns ingen akademi som kan ge ut licenser. Det krävs ingen heller för att utföra sitt värv. Men det skulle kunna förändras med tiden, och då skulle det smärta mig om du stod där utan rätt att arbeta.” Razal visst inte riktigt vad han förväntades svara utan satt tyst och begrundade det doktorn sade.
”Därför har jag bestämt mig för att hjälpa dig med det.” Doktorn log brett när Razals ögon blev större. ”jag kommer skicka dig till Poseidon för officiell utbildning. Det Universella Läkarförbundet kommer kunna förse dig med en riktig doktorslicens, efter utbildning naturligtvis. Man kan tyvärr inte tillgodose lärlingatiden. Men du kommer i varje fall ha lättare med utbildningen än dina kamrater.”
Razal satt fortfarande och stirrade häpet på doktorn. Han hade blivit stum, han kunde knappt tro sina öron.
”Men…” började han ynkligt. ”det kostar väl… jättemycket?”
”Jag kan dra i ett par trådar” Doktorn log varmt. ”Det är det minsta jag är skyldig din far. Och du är ju min efterkommande, på sätt och vis…”
Razal visste inte hur han skulle hantera nyheten. Han kände sig så upprymd att han blev snurrig. Han ställde sig upp efter en tids tystnad, gick fram till doktorn och fattade hans hand.
”Tack doktorn” lyckades han klämma fram. ”Tusen tack! Jag skall inte göra dig besviken.”

2836
Professorn som föreläste var en aning svajig på rösten och talade lågt. Man fick anstränga sig för att höra, och ljudnivån i salen var mycket låg då alla ansträngde sig för att lyssna. Razal hade lite problem med att använda pennorna då att hans tjocka hud hade sämre känsel än människornas fingertoppar. Han var den enda icke-människan i salen.
”Jag fattar inte varför de inte gett gubben en röstförstärkare” mumlade Tosh till Razal och skakade irriterat på huvudet. Razal ryckte på axlarna. Han hade svårt att inte distraheras av den svarta rymden med sina små, blänkande stjärnor utanför de förstärkta fönstren bakom föresningspodiet. Man kunde lätt drömma sig bort om vad för oupptäckta världar som fanns borta vid de små vita stjärnorna, hundra ljusår bort. Att lämna Eastwood gav en nya perspektiv på saker och ting. Att se planeten försvinna bort under en, att försöka hålla borta paniken vid minsta skakning i skeppet, att hoppa genom universum i överljusfart, det är saker som kastar om ens syn på livet. Och när Razal första gången såg Poseidon i omloppsbana runt sin ljusbruna gasjätte kunde han inte låta bli att slås av universums storhet.
Stationen var enorm, och så mycket mer urban än någonting som Razal tidigare känt till. Han hade efter två år knappt vant sig vid det liv som levdes här. Hissarna och monorälsen, ångduscharna och den artificiella dagsrytmen var något man föll in i relativt snart. Det som var mest omtumlande var den myriad av människor och andra raser som flockades runt stationens stora marknadssalar, alla besökare ifrån avlägsna platser som idkade handel med tjänster och varor, ofta saker som fick Razal tappa hakan av förvåning. Han träffade Så många personer varje dag som alla hade otroliga historier att berätta, och Razals lilla sovhytt fylldes snart av små exotiska souvenirer ifrån främmande platser som han var fast besluten att ta hem efter sin utbildning. Han stötte på fientlighet mot hans person också, förvisso – men det var ingenting han var ovan vid. De få icke-mänskliga studenter som fanns på Akademin hade en egen förening, men Razal brukade sällan engagera sig särskilt mycket där. Han tyckte att det var tidsödande och fick ett litet sting av dåligt samvete varje gång han roade sig för mycket. Han var fast besluten att inte låta något, inte ens alla nya och fantastiska intryck, få honom att försumma studierna.
Efter föreläsningen satte sig Razal och Tosh i allmänrummet och gick igenom föreläsningsmatrealet.  Razal var glad att ha hittat någon som var lika engagerad i studierna som han själv, och de känslorna var ömsesidiga. De hade utvecklat en trevande vänskap de två år som gått. För nog fanns det gott om studenter som var mindre engagerade i sina studier än de själva. Razal hade inte kunnat låta bli att lägga märka till att många av dessa gav honom irriterade blickar när han svarade rätt på frågor ställda av seminarieledaren eller när han satt och studerade i allmänrummet med Tosh till långt in på natten. Han blev ibland kallad saker bakom ryggen som han misstänkte anspelade på hans ras, men han hade lärt sig att ignorera det. Det blev aldrig mer än ett par spydigheter på det viset. Men det var någonting som snart skulle ändras.
De kom om natten efter en tentamen, när Razal sov djupt. Allt skedde väldigt snabbt. Han hörde aldrig att dörren gled upp. Fem figurer i hemmagjorda, slarvigt tillklippta masker stormade in under höga tjut som omedelbart väckte Razal. Ögonblicket därpå träffades han i ögat av någonting hårt, och med ett tjut tog han sig för ansiktet och försökte yrvaket värja sig med med sin andra hand.
”Satans påfågel!” skrek en dov röst, och sekunden därpå träffades han av ett nyss slag i sidan som fick honom att vika sig dubbel i sängen. Han var nära att spy. Paniken började stiga när det gick upp för honom vad som hände, och hans förvirring byttes till skräck.
”Låt bli -” ett till slag träffade rakt i ansiktet och avbröt honom.
”Käften, jävla djur” skrek en utav de maskerade. ”Dra den ur sängen!” Ett par starka händer greppade om hans ben och innan han kunde reagera hade han ryckts iväg med en sådan kraft att han landade tungt på golvet. De skrattade åt honom när de drog en tygpåse över hans huvud och tvingade honom på knä.
”Vad fan har du kläder på dig för” sade en ljusare röst med ett hånskratt. ”Djur har inte kläder, ditt lilla missfoster!” De slet våldsamt av honom hans kläder och så snart hans fjäderdräkt var blottad så kända han hur de det började svida till när hans överfallare började rycka fjädrar från hans kropp. Razal kurade vettskrämd ihop sig utan att göra motstånd. Han kunde inte göra mycket mer än att hoppas på att de maskerade skulle få kalla fötter och sticka innan någon av Razals grannar anropade säkerhetsvakterna.    
”Man skulle kunna göra en kofta av de här” skrattade en utav dem på ett glatt, nästan oskyldigt sätt medan han ryckte en näve till ifrån Razals bröst. Han kände hur en liten rännil av blod började sippra ner ifrån den kala fläcken.
”Jag skall döda er!” röt han plötsligt. De andra tystnade av förvåning. Men de var fortfarande inte lika förvånade som Razal själv. En plötslig ilska hade stigit i honom som han aldrig känt av tidigare. Den lade sig dock lika snabbt som den hade kommit, och ersattes av rädsla igen när han förstod hur dumt det var av honom att säga så.
”Så det skall du, va?” sade den första rösten hotfullt. Razal han inte tänka över ett svar innan slagen började hagla igen.
När han kvicknade till igen var de borta. Hans granne stod över honom och skakade hans axlar för att få honom att vakna samtidigt som han upprört pratade med någon över telefonen. Razals naturligt tjocka hud hade hjälpt honom ifrån några allvarliga skador, men Razal hade svårt att glädjas över det. Han kunde inte längre gå ensam genom en korridor utan att se sig över axeln, och sömn var en omöjlighet i veckor efteråt, trots att de elektroniska låsen uppgraderades efter incidenten. Säkerhetsvakterna hade inget sätt att hitta de skyldiga. Om det var uppriktigt eller bara en brist på engagemang var svårt att avgöra.
Men trots Razals rädsla och skärrade tillstånd så fanns det något som hade väckts i honom, en illasinnad känsla som han inte kunde skaka av sig. Han hade aldrig hatat förr, inte på det här viset. Men han hatade de okända ogärningsmännen. Han hatade alla som viskade bakom ryggen bakom honom. Han hatade alla som tittade nedsättande på honom. Och efter ett par veckor så uppfylldes hans tankar av en enda sak, tankar som inkräktade på studier och sömn; hämnd.

2849
”5 – 134 nu tack.”
”Uh, den med blått omslag, va?”
”Den som är märkt 5 – 134.”
”Aha här har vi den allt! Vänta… eeegh… Jag kan inte få upp locket…”
”Herregud! Låt bli, för guds skull! Ge hit den!”
”Men jag tänkte bara…”
”Du kunde ha spillt syra över oss båda, din jävla flodhäst!”
”Nej nu går du över gränsen damen lilla! Jag tänker inte finna mig i att bli förolämpad av en flicksnärta på det viset!”
Hörlurarna avbröt käbblet utifrån när Razal placerade dem över sitt huvud. Han ogillade vanligtvis att avskärma sig på det viset, särskilt när arga män med stora gevär kunde komma på besök när som helst, men han var för sitt humörs skull tvungen att göra ett undantag.
Att befinna sig bakom lås och bom i ett garage började bli påfrestande för alla i den lilla besättningen, inte bara honom. De andra två medlemmarna i den lilla gruppen började även de bli mer och mer irriterade på varandra, trots de stora mängder pengar som låg och brände på banken. Razal önskade att han kunde få tiden att gå snabbare. Det skulle kännas bättre att befinna sig ute i universums stora öppna mörker istället för garagets skuggor, att känna att man var på väg någonstans, att känna sig oåtkomlig.
Razal kontrollerade kulsprutepistolen han hade över knäet och hittade inget fel med det. Inte den här gången heller. Han suckade av rastlöshet. Han kände sig orimligt sugen på att spatsera otåligt fram och tillbaka i skeppet, men det var ju numera uteslutet. Istället lyssnade han på de lokala nyheterna han inte kunde relatera till men ändå försökte engagera sig i. Han letade i planetens lokala nätverk efter nyheter rörande tillslaget mot terroristerna och kunde unna sig en liten känsla av stolthet när medierna nämnde de stora skadorna efter explosioner på anläggningen i skogen och om skadad utrustning för flera tusentals krediter som förstörts i vid tillslaget – konkurrerande prisjägares utrustning, till största del. Denna egotripp lindrade dock inte hans paranoia.
Minuterna och timmarna släpade sig fram, olidligt långsamt med obönhörligt, och när Razals två kamrater avslutade reparationerna för dagen och kom tillbaka in i skeppet överraskade han sig själv med ett förslag som gick emot hans försiktighet.
”Skulle någon av er kunna ta fram riswhiskeyn ur skafferiet?” frågade han med neutral röst. ”Vi har ju ännu inte officiellt firat, så att säga.” Ett lätt förvånat uttryck bröt igenom Macenzies trötta blick.  
”Tja… det låter väl som en bra idé” sade hon medan hon lade ned verktygslådan med en duns.
”Låter helt fantastiskt.” mumlade Tyrone, som efter en dags hårt räckande av verktyg var helt utmattad. ”Lite sprit vore inte fel.”
Efter ett par minuter satt de alla vid bordet i det lilla köket med var sitt glas whiskey, ivrigt smuttandes.  Det var tyst till en början, tills Macinzie började prata om de olika saker hon hade planerat att köpa med sin andel. Då kom konversationen igång.
Timmarna flöt förbi och whiskeyn mjukade upp den ansträngda stämningen som flera dagar i det lilla garaget hade skapat. När spekulationerna om de goda tider som låg framför dem var uttömda, återvände samtalsämnet till det förflutna.
”Minns du Tosh?” frågade Mac drömskt.
”Klart jag gör” svarade Razal. ”Det var ett tag sedan.”
”En älskare?” frågade Tyrone oblygt och höjde på ögonbrynet. Mac himlade med ögonen.
”Inte direkt.”
En smått obehaglig stämning sänkte sig runt bordet. Razal gav Mac nervösa blickar och samtalet dog ut. Tyrone verkade dock inte märka av något. Razal ogillade allt hemlighetsmakeri runt sitt och Macs förflutna, men det var något som var nödvändigt. Han tyckte inte om att Mac tog upp det. Delvis på grund av att han ännu inte helt litade på Tyrone, men också för minnena som väcktes till liv när hon nämnde Tosh.

2832
Det var inte svårt att hitta ogärningsmännen när Razal väl börjat. Skrytet på de slutna extremistiska  klubbarna sipprade ut och spred sig utanför de grupper som hyste agg mot icke-människor. Efter ett par dagars frågande kunde Razal namnet på hans plågoandar. Huvudsakligen var de studenter som gjorde dåligt ifrån sig och med stor sannolikhet gått med i de fördomsfulla grupperna för att få utlopp för sina frustrationer. Men det var ett namn som stod ut ifrån de andra: Andrew Fortsworth. Razal kände igen efternamnet, precis som de flesta som kom ifrån hans trakter.
Ulysses Fortsworth var en markägare ifrån Eastwood. Hans ägor som låg i utkanten av samhället odlade mängder av lokala delikatesser som såldes till rika människor med smak för det exotiska ifrån fjärran planeter, och inte särskilt billigt. Fortsworth hade gjort det till en princip att med vilka medel som helst sätta konkurrenter ur spel för att få monopol på sin verksamhet, och gjorde detta främst genom att påverka de svaga myndigheterna med en blandning av feta sedelbuntar och subtila hot. Razal var knappast förvånad över att herr Fortsworth skickade sin son att studera på Poseidon. Det stod nu också klart varför just Razal hade blivit mål för hans hat – unge Andrew hade ju lärt sig att se ner på Razals folk sedan barnsben. Om det man hörde ryktesvägen var sant hade han dessutom ärvt sin faders känsla för ledarskap och en central gestalt i den mänskliga rasrörelsen på universitetet.  Razal grubblade över sitt nästa drag samtidigt som slutproven för terminen närmade sig, och trots sitt dåliga samvete avvarade han dyr tid till sina planer på hämnd.
”Jag vill inte säga åt dig att inte göra det” sade Tosh en dag när de studerade. ”Men jag…”
”Låt bli då” avbröt Razal. Han förstod vart Tosh var på väg, och var inte det minsta sugen på att bli uppläxad som ett barn om konsekvenserna av det han planerade.
”Du har blivit så ofokuserad” fortsatte Tosh utan att bry sig om Razal. ”Detta är inte bra för dig. Jag menar, de har ju redan vunnit om de får dig att försumma studierna på det här sättet, eller hur?”
”Säg inte…” fräste Razal men avbröt sig när han hörde hur aggressiv han lät. Han slappnade av och försökte lugna ner sig.
”Jag tänker inte låta dem komma undan med det. Det kanske inte är logiskt, med det bryr jag mig inte om. Jag är inte intresserad av att stå över dem moraliskt, eller att vara den bättre personen.” han lutade sig fram mot Tosh och väste så tyst han kunde för att undvika blickar i biblioteket; ”Jag vill att de skall lida.” Han lutade sig tillbaka igen. ”Studierna kan jag klara av ändå. Jag har koll, oroa dig inte.”
Han lyckades varken övertyga Tosh eller sig själv om den saken.
Trots sitt planerande hade Razal svårt att komma fram till en effektiv hämndplan. Han var av naturen lättigenkännlig och skulle få svårt att smälta in eller maskera sig. Fortsworth, som studerade handel, befann sig sällan i närheten av Razal, och umgicks aldrig utanför den slutna gruppen. En av hans små hantlangare däremot, en ung rysktalande herre vid namn Pavlov, var läkarstudent. Han var alltid mycket noga med att undvika Razals blickar, särskilt efter misshandeln. Razal tog reda på att Pavlov deltog i den gratiskliniken som universitetet öppnat på stationen för att ge studenterna som gick sista ring tillfälle att praktisera sina kunskaper. Razal var i full färd med att förbereda en enskild handling mot den mer lättåtkomliga Pavlov när ödet spelade honom i händerna.
Fortsworth var ofta ute ibland de andra förmögna handelsmännen på stationen för att knyta kontakter och föra sin faders talan. Detta slutade dock inte alltid väl, eftersom att Fortsworth hade ett ilsket humör och kort stubin som på krogrundor ofta ledde till slagsmål. En kväll hade han efter en hel del sprit och minglande i de mer exotiska marknadskvarteren begett sig in i ett kortspel han inte förstod med en handelsman vars språk han inte talade, och följdaktligen spelat bort stora summor pengar. Då Fortsworth inte var någon som tog lätt på när någon besegrade honom i något, fick han ett stort utbrott. Han anklagade sin motspelare för fusk och begav sig på honom för att utdela ett rejält kok stryk. Handelsmannen fick honom dock på andra tankar genom att snabbt dra en dolk innanför sitt bälte och sätta den mellan Fortsworth revben, varpå han låg benen på ryggen och försvann in bland stånden och tälten. Efter att Fortswork tumlat runt på marknaden i förvåning och smärta ett tag lyckades han hitta en av sina vänner som omedelbart tog honom till studentkliniken.

Razal hade bara ett par dagar tidigare fått en plats på kliniken som assistent i syfte att komma närmare Pavlov. Hans förvåning blev stor när han fick höra att Fortsworth själv hade kommit in till kliniken. Hans förvåning utbyttes dock mot illvillig glädje när han fick reda på att Fortsworth naturligtvis bett att bli omhändertagen av sin kamrat Pavlov. Det tog inte särskilt lång tid för honom att komma fram till hur han skulle kunna utkräva en hämnd som förhoppningsvis kunde stilla hans hat.
Han höll ett öga på Fortsworths journal på nätverket – första undersökningen visade att hans ena lunga punkterats, men att han inte befann sig i ett livshotande tillstånd, något som lättade Razal. Däremot så behövde han ligga på observation medan han repade sig. Han förseddes med syrgas och mediciner som stimulerade läkningsprocessen och ordinerades vila.
Pavlov var mycket mån om sin patient - sin ledare – och såg personligen till att han fick nog med smärtstillande och underhållning under sin sjukhusvistelse. En gång per dag injicerades den klagande mannen med de droger som gjorde hans sinne ännu mer slött än det vanligtvis var. Razal förstod att det var dags att sätta sin plan i verket.
En natt, när Pavlov låg tryggt hemma i elevhemmet och sov, tog Razal på sig nattskiftet. Det var en lugn natt, och så fort han fick en ledig stund ifrån de äldre studenternas order begav han sig iväg till medicinrummet. Han letade runt ibland de små behållarna tills han hittade det han sökte efter, det var inte särskilt svårt då han ständigt skickades dit under sina pass och hade lärt sig hitta på det stora lagret. Därefter tog han sig in i kontoret Pavlov dagtid delade med ett par andra läkarstudenter och gick fram till Pavlovs terminal. Han agerade så snabbt han kunde för att slippa bli sedd av någon. Han plockade upp den injicator som Pavlov av bekvämlighet lagt på sitt skrivbord, hällde ut den smärtstillande lösningen i en närliggande papperskorg, och tömde den nyhämtade flaskans innehåll i injicatorns behållare, torkade försiktigt av flaskan och lade den bland de andra slarvigt slängda behållarna på skrivbordet som Pavlov inte brytt sig om att plocka undan.
Sedan var det bara att vänta. Razal stannade uppe hela natten och arbetade hårt med nattens patienter. När dagen grydde och morgonskiftet började så vandrade Razal, trött men segerviss, till Fortsworths rum och ställde sig utanför. Det tog inte länge innan hans arbete gav utdelning.
Pavlov gick som vanligt in till sin patient och verkade alltför upptagen med sin persondator för att lägga märke till Razal. Pavlovs vanliga fjäsk gick att urskönja genom dörren, och Fortsworths buttra stämma likaså. Efter ett par minuter kom Pavlov ut igen. Injicatorn låg i hans hand, tömd på sitt innehåll.
Razal log inombords.
Han hade vunnit.  De visste inte om det än bara.
Efter ett par minuter så smög Razal in i rummet. Sakta öppnade han dörren och stängde den försiktigt bakom sig. På britsen låg den avskydda Pavlov med sin syrgasmask. Ännu hade injicatorns innehåll inte börjat verka, utan Pavlov låg och snarkade lätt då placebon av det smärtstillande han aldrig fått gjorde honom sömnig. Razal gled tyst fram till bristen. Han plockade först upp Fortworths handdator som låg vid hans sida och lade undan den. Därefter stängde han av strömförsörjningen till patientlarmet.
Han väntade. Snart lyfte Fortsworth på sin hand. Han började klia sig över bröstet. Det som kliade verkade inte ge sig. Krafsandet ökade och Fortworths ansikte fick en besvärad min. Han öppnade ögonen. När han såg Razal som stod blickstilla och stirrade på honom slutande han klia sig och blängde tillbaka.
”Vem fan är du?” sade han irriterat. Han började klia sin nacke.
”Det vet du nog” sade Razal. Fortsworth sade inget. Hans kliande stannade bara upp för en liten sekund. Hans breda ansikte visade bara avsky.
”Du kan inte göra något här, odjur” sade han lugnt. ”Alla skulle få veta. ”
”Jag behöver inte göra något nu.” sade Razal.
”Stick.”
”Nej.”
”Jag kall… Jag ringee…” Fortsworth började få svårt att tala. Hans tunga blev slak. Hans käkar började låsa sig. Han masserade förvirrat sin käke ett tag. Det tog honom ett par, långa sekunder. Sedan tittade han på Razal med stora ögon. Hans lugna blick var som bortblåst.
”Vaa… Geeh…”
”Talförmågan försvinner först” sade Razal. ”Din vän Pavlov har precis injicerat dig med en medicin för personer med svåra nervskador. Det ökar nervernas ledningsförmåga, förstår du. Men du har friska nerver. Dessutom fick du i dig lite för mycket. Ungefär trettio gånger så mycket som rekommenderat.”
Fortworths lemmar började krampa och drogs ihop i smärtsamma, förvridna ställningar. Han gav ifrån sig låga stönanden. Han ansikte hade blivit som en spänd dödsmask när musklerna drog ihop sig. Han stirrade på Razal med öppen, skräckslagen mun, oförmögen att klämma fram ett skrik av smärta.
”Dina nerver mår inte så bra just nu. Många av dem kommer att brännas ut. Men oroa sig inte. Du kommer med stor säkerhet inte dö. Men… tja… du kommer inte riktigt vara ditt vanliga, vidriga jag igen.” Fortworths blick började flacka. Snart skulle han tappa medvetandet.
”Men kanske… jag hoppas att det är så… kommer du komma ihåg mig när du sitter där och dreglar. Efter din pappa matat dig med sked och bäddat ner dig i din nya säng med andningsapparater och blöja, i ditt idiotiska, tröga, efterblivna sinne hoppas jag att du kommer ihåg mig.”
Razal vände sig om och gick.
Ett par dagar senare skickades det som var kvar av Fortsworth hem till sin far, med bara en kurs kvar till examen. Pavlov relegerades och åtalades för tjänstefel och misskötsel en tid senare.
Razal var nöjd.